Dödskallekompaniet

Dödskallekompaniet.

Metallplatta_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.jpg

"Dödskallekompaniets transitering genom Sverige avslöjades först 1989 men vi valde hellre leva i en vit lögn än erkänna vår rödbruna sanning"

En av de större myterna efter kriget är att den första och enda tyska krigsdivisionen som med soldater och vapen fick genomkorsa Sverige var "Engelbrechtdivisionen" under sommaren 1941. Sverige var tydliga till tyskarna att "Engelbrechtdivisionen" bara skulle vara en engångseftergift till Hitler. Men var detta verkligen sant?

Lyssna:Dödskallekompaniet

00:00 / 48:21

I själva verket var den första genomkorsande tyska krigsdivisionen en SS-bataljon ur det fruktade "Dödskallekompaniet" som redan på hösten 1940 blev först med att transiteras med start i Luleå, genom det "neutrala" Sverige. Händelsen hemligstämplades och mörkläggningen tycktes vara mycket lyckad ända tills en journalist 1989 stötte på en mening i ett dokument som väckte hans nyfikenhet...

Vi avslöjar nu ett nytt hemskt kapitel som de ansvariga aldrig talat högt om och drar fram ett nytt lik ur den välfyllda garderob som utgör landets rödbruna historia under krigsåren. Detta är berättelsen om den hemliga nazityska trupptransiteringen genom Sverige av "Dödskallekompaniet":

"Dödskallekompaniet var i praktiken en ren dödsskvadron"

Så sent som 1989 avslöjades det i hemliga dokument att Sveriges regering 49 år tidigare, mitt under det brinnande andra världskriget, tillät 1030 tyska SS-soldater ur det fruktade "Dödskallekompaniet" fick tillåtelse att komma till Sverige där de senare skulle vidare mot Narvik med slutdestination Kirkenes.

Det var nästan ett år före "Engelbrechtdivisionen" som SS-soldaterna ur "Dödskallekompaniet" anlände till Luleå med det tyska lastfartyget "Isar" men av någon anledning är händelsen än idag inte särskilt känd eller omskriven. Med tanke på den betydande uppmärksamhet som transiteringen av "Engelbrechtdivisionen" har fått, liksom det internationella rykte dödskalle-soldaterna hade redan innan andra världskrigets utbrott, kan man tycka att SS-transiteringen med detta förband genom Norrland borde vara rejält omskriven i svensk litteratur och press och finnas i alla svenskars medvetande och i alla våra historieböcker. Men så icke...

Något som varit hemlighetsstämplat är Sveriges insats att med krigsfartyg lotsa nazityska fartyg genom minfria rännor i Östersjön hela vägen upp till Luleå. Lastfartyget ”Isar” (byggt 1929, skrotat 1965) är ett sådant eskorterat fartyg som ankom till Luleå hamn tidigt på morgonen den 4 oktober 1940 fullastat med hundratals ton av fordon, vapen, ammunition och annat krigsmateriel samt 1030

SS-soldater ur det beryktade ”Totenkopfstandarte” - "Dödskallekompaniet"- ett

0722bc2771cfe7dd4a81c70beda87e50_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.png

"Dödskallekompaniet" som fick komma till Sverige 1940 hemlighölls av regeringen! Tanken var att vi aldrig skulle få veta. Bilden visar fartyget "Isar" (t.h.) i Stettins hamn strax innan avfärd mot Luleå.

kompani som i praktiken var en ren dödsskvadron! Allt detta höll sedan vår regeringen hemligt för den svenska allmänheten!

Denna dödsskvadron anlöpte till Luleås hamn och därefter lastades alla fordon, vapen och soldater på tåg vid Karlsvik för vidare färd via Kiruna till Narvik där de senare åter fortsatte färden med båt till slutmålet Kirkenes. Soldaterna i kompaniet utgjorde en del av den andra bataljonen av dödskalleregementet "Totenkopfstandarte-9 Kirkenes”, uppkallad efter Nordnorges östligaste stad och resans slutdestination. Dödskallekompaniets resa hade börjat i hamnstaden Stettin (n.v. Szczecin) den 29 september och man stävade förbi Visby den 1 oktober. Under hela resan med fartyget "Isar" eskorterades de av svenska marinfartyg genom farliga och minerade vatten i Östersjön, Bottenhavet och Bottenviken. Detta gör att såväl marinen som regeringen måste känt till trupptransporten flera dagar eller veckor innan den startade i Stettin.

"Dessa personer hade spärrat in, bevakat och mördat oskyldiga civila"

Totenkopf, d.v.s. dödskallen, var samtliga SS-soldaters symbol men det var bara ett fåtal förband inom SS som hade ordet Totenkopf i sitt namn eller bar SS-dödskallen som emblem på mössan eller på kragen, vilket gjorde kompaniet ännu mer extremt och skräckinjagande. Ursprungligen hade dödskalleförband vaktat koncentrationslägerfångar men 1939, strax innan kriget bröt ut, hade de flesta omorganiserats till stridande förband och detta på direkt order från Adolf Hitler.

Många kom dock inte från koncentrationslägertjänst utan var nyrekryterade eller hade förflyttats från andra infanteriförband inom SS. Men högst sannolikt hade flera av männen som nu var på väg till Luleå med fartyget "Isar" tidigare vaktat koncentrationslägerfångar. Dessa personer hade alltså spärrat in, bevakat, misshandlat och mördat oskyldiga civila. Men hur många av dem som nu var på väg till Luleå som hade mördat lägerfångar är svårt att besvara. Generellt var förhållandena i koncentrationslägren rätt olika, några regelrätta förintelseläger kan dock SS-männen inte ha arbetat inom, eftersom sådana ännu inte existerade 1940.

Fartyget "Isar" ankom till Luleå skärgård torsdagen den 3 oktober 1940. De 1030 SS-soldaterna ur "Dödskallekompaniet" transporterades i land från fartyget "Isar" tidigt på morgonen dagen efter, fredagen den 4 oktober vid Karlsvik strax utanför Luleå. En vecka tidigare, den 27 september, hade Sverige gått med på att hyra ut flera jättelika förrådsbyggnader till Hitlers krigsmakt just här vid Karlsvik. Förråd som ett år senare var fyllda med över 6000 ton av Hitlers krigsförnödenheter till ett nutida värde av uppskattningsvis en miljard kronor! Platsen Karlsvik kom vid krigsslutet även bli skådeplatsen då ryska krigsfångar deporterades till Stalins skräckvälde.

Ombord på "Isar" fanns så mycket materiel i form av fordon, vapen, ammunition och annan krigsutrustning så det kom att fylla 65 järnvägsvagnar som på kvällen samma dag avgick från Luleå mot Narvik. Förbandet medförde bland annat 780 gevär och tre pansarvärnskanoner, 50 bilar, lastbilar och motorcyklar. Det tog alltså över tolv timmar att omlasta allt materiel från "Isar" till de 65 järnvägsvagnarna.

"Kirkenes" resrutt mellan Stettin 29/9-40 och Kirkenes 18/10-40. Observera att kartans proportioner är missvisande, i verkligheten är de båda båtfärderna nästan lika långa.

Avdelningen med SS-soldaterna togs emot av en svensk delegation när den anlände till Luleå. Svenska officerare gick ombord på "Isar" och det uppstod först en diskussion om hur man skulle göra med alla vapen. Det skulle vara ett brott mot svensk "neutralitet" om SS-soldaterna tilläts ta med sig vapen ombord på tågen till Norge. Problemet löstes genom att man kom överens om att soldaterna skulle benämnas som "permittenter" (= tjänstlediga soldater) och vapnen fraktades i ett annat tågsätt. På så vis ansågs inte soldaterna beväpnade utan de ansågs nu som permitterade soldater. Detta visar att det måste gått minst två tågset, förmodligen fler, från Luleå till Narvik.

Villkoren finns också nedtecknade i en skrivelse från Utrikesdepartementet till Norrbottens länsstyrelse. Utrikesdepartementet i Stockholm informerade Norrbottens länsstyrelse mycket sent om ankomsten till Luleå av Dödskallekompaniet. Kanske var detta en medveten strategi för att försöka hålla hela operationen så hemlig som möjligt? UD-brevet är daterat den första och andra oktober men brevet diariefördes av länsstyrelsen först den 4 oktober, samma dag då SS-Dödskallekompaniet anlände till Luleå. (Detta dokument kan Du se i bildgalleriet nedan.) Kanske innebär det att länsstyrelsen blev medveten om ankomsten först i efterhand även om marinen, och därmed även regeringen, bevisligen kände till trupptransporten samma dag den påbörjades, 5 dygn tidigare, den 29 september.

"Ombord fanns fordon, vapen och ammunition motsvarande 65 fyllda järnvägsvagnar"

Sverige och Luleå tog alltså emot en ren dödsskvadron och detta godkänt, sanktionerat, och sedan hemligstämplat, av den svenska regeringen och med den socialdemokratiske statsministern Per Albin Hanssons goda minne!

Den mest detaljerade skildringen av SS-soldaternas ankomst till Luleå och vidare färd mot Norge, kommer från soldaterna själva genom ett maskinskrivet kompaniblad som sammanställdes i Norge i slutet av 1940 författat av soldaterna från "Dödskallekompaniet" som nu gick under namnet ”6:e kompaniet -Kirkenes”. Kompanibladet har rubriken "Die Fahrt der 6 SS ”K” zum Nordkap" (”Sjätte Kirkeneskompaniets färd till Nordkap”) och kom ursprungligen från SS-veteranen Erich Körner. (Omslagsbilden till detta kompaniblad finns i bildgalleriet nedan)

Den första kontakten med svenska armén beskrev man så här:

"-Den 3 oktober nådde vi Luleå skärgård, styrdes säkert igenom av en lots och ankrade framför hamninfarten. Återigen fick vår goda Isar besök av en svensk delegation. Uppenbarligen var man inte helt eniga om hur man skulle kunna neutralisera denna transport med vapen och ammunition. Vi var den första transporten av detta slag och svenskarna verkade inte ha det så lustigt. Man visste ju heller aldrig vad dessa "förb ... nazi" skulle kunna få för sig.

Andra bataljonen av SS-Totenkopfstandarte "Kirkenes" lastar ombord vapen och Mercedesbilar på "Isar" i Stettins hamn. "Kirkenes" var till skillnad från de flesta tyska regementen fullt motoriserat. En pansarvärnspjäs skymtar längst ner till vänster.

Slutligen avgjordes saken genom att vi skulle resa som permittenter, och godståg fick ta med sig all utrustning i efterhand. Allt stuvades om i enlighet med detta. Tidigt om morgonen den 4 oktober lyftes ankaret och långsamt gled Isar in i Luleås hamn med sin dyra last. Den stora gyllene solen göt sitt ljus över den förtjusande bukten och förvandlade vattnet till flytande koppar och de röda, gröna, gula och blå Sverigehusen stod snyggt ordnade längs klippornas stränder inramade av höstfärgad skog. Mäktiga fraktfartyg låg vid lastpiren för att lastas med den svenska malmen, som man såg som små berg längs stranden.

Vi stod på däck för att lämna ifrån oss allt som hade att göra med det krigiska hantverket och såg ned i djupet. Äntligen låg vi stilla. Fallrepet gick ner. Svenska officerare klev ombord för att träffa vår chef. Den svenska militären gjorde ett rätt skojigt intryck på oss. Uttrycket "soldatiska" passade inte som beskrivning av dem, vi betraktade dem nog som jättekvinnan von Burg Niedeck [från bröderna Grimms sagor] måste ha betraktat bonden. Hur som helst tog de sin uppgift rätt allvarligt och var väl av den åsikten att de var tvungna att skydda sitt kungarike mot en stor invasion. Nu gick allt mycket hastigt. Knappt hade vi satt vår fot på svensk mark förrän transporttåget var klart för avfärd. Det bestod av sköna, eleganta personvagnar. "Permittenterna" steg ombord, åtföljda av en svensk tågvakt, sträckte ut sig på den mjuka stoppningen och klockan 08:45 surrade den elektriska motorn igång och vi for iväg. Alla trängdes kring fönstren. Man ville ju se något av Sverige. Redan på Luleås järnvägsstation fick vi en syn som hette duga. En tät kedja av vakter hade dragits samman. Gevären redo, handgranaterna rätt krigiskt instoppade bakom bältet och stålhjälmarna på sned på samma sätt som de engelska Tommies bar sina. Vi stod och flinade vid fönstret. Hade man sådan respekt för oss?!

"...återstoden skickades till östfronten där de slutade sina dagar"

Henning Johansson som var stationskarl i Luleå 1940 har som enda svenskt

ögonvittne skrivit ner vad han minns av ankomsten. Vid kajen vid Karlsvik i Luleå där fartyget "Isar" nu låg blev Henning vittne till ”...en sak som fick mig att skämmas lite över att vara svensk”. Vid lossningen från fartyget gick nämligen fyra stycken 25-liters glasbehållare med dyrbar konjak sönder och Johanssons arbetskamrat ställde sig då på alla fyra för att sörpla i sig av den tyska konjaken. Detta sågs av SS-männen, som skrattade rejält - varvid Henning skämdes för sin kamrat. Henning berättar vidare:

"-Ingen på kajen ville smaka. Stuvarna hade sin stolthet, jag upplevde hur erfarna män kunde behålla sin värdighet. Uppifrån fartygsrelingen kom som på order en skrattsalva. Det var herrefolket som hånskrattade åt en svensk som låg på knä i dammet. Jag tålde inte att höra att de tyska soldaterna skrattade åt en landsman. Jag fick den där underliga känslan av både hat och mindervärde. Herrefolket kunde skratta åt att 100 liter konjak sögs upp i koldammet och då förnedrade sig en av det folk jag själv tillhörde... // "-Tyska soldater i snitsiga uniformer med dödskalle i mössan bemannade järnvägs-vagnarna med disciplin och under tystnad. ”-Elitsoldater”, sa Bosse, en äldre kamrat, med stor beundran. Bosse hade varit stamanställd och han förstod sig på sånt där..."

Ett av ytterst få fotografier taget ute på Östersjön på SS-soldaterna ur "Dödskallekompaniet" när de står vid fartyget "Isar" som anländer till Luleå den 4/10 1940.

Henning Johansson konstaterar att i tidningarna stod det inte en rad om den här transporten, varken de närmaste dagarna eller senare. Dagen därpå kom det en dementi i tidningen: något fartyg, med tysk trupp, hade aldrig anlöpt Luleå hamn.

Färden fortsatte genom det, enligt SS-soldaterna, "unikt sköna" norrbottniska höstlandskapet, och här och där såg man svensk militär sysselsatt med att bygga befästningar. "-Mot vem och i vilket syfte?" kommenterade kompanibladet vintern 1940. När man stannade till i "det välkända Gällivare" såg man hur civila kikade på dem över staketet. Samma dag, den 4 oktober, klockan 15.30 stannade det första tåget till vid Riksgränsen och den svenske tågvakten klev av. Då hade man fortfarande inte hunnit lasta de sista järnvägsvagnarna i Luleå.

Någon timme senare var man framme i Narvik där delar av kompaniet fortsatte sin resa redan dagen efter, lördagen den 5 oktober. Slutdestinationen, det otillgängliga Kirkenes i Norges nordostligaste hörn, nådde man först nästan två veckor senare då hela kompaniet och deras last kommit fram. Senare förflyttades styrkan till Ishavskusten. SS-avdelningen skickades först till finska Lappland där de gick i ställning vid Salla och Kiestinki, och de var med när tyskarna anföll Kolahalvön. I september 1941 deltog kompaniet i hårda strider mot ryska styrkor, under vilka de flesta SS-soldaterna ur "Dödskallekompaniet" stupade eller sårades. De fåtal överlevande överfördes till andra avdelningar. När dödskallekompaniet ”Kirkenes” följande sommar 1941 sattes in mot Murmansk i Sovjetunionen hade det först bytt namn till "SS-infanteriregemente 9" (IR-9) och något senare fick det namnet ”Thule”. Enligt SS-chefen Heinrich Himmlers tro var "Thule" det nordliga urhemmet för den ariska rasen. I slutet av 1941 inlemmades en del personal från ”Thule” i division ”Nord” och återstoden av ”Thule” skickades till östfronten söder om Leningrad där det slutade sina dagar. De få överlevande som inte dött av rent krigiska handlingar dog istället av svält eller kyla. Man tror inte många ur dödskallekompaniet ”Kirkenes/ Thule” återvände levande efter striderna mot Röda Armén.

"Detta var den enda mening, mer stod det inte om händelsen"

Av fynd i det tyska statsarkivet kan man dra slutsatsen att ”Kirkenes/Thule” avrättade sovjetiska militärkommissarier på norra östfronten. Några sovjetiska civila att begå övergrepp mot fanns i princip inte i de ödsliga trakter där ”Kirkenes/Thule” först krigade i finska Lappland. Vad gäller ”Kirkenes/Thule” har man inte hittat något mer exakt om krigsförbrytelser men det står utom allt tvivel att flera av de högre officerarna inom ”Totenkopf” var extremt brottsbelastade då de kom till divisionen. Andra överfördes till att begå brottsliga uppgifter.

När det efter kriget gjordes en slutgiltig sammanställning över krigets konsekvenser i Nordnorge visade det sig att tyskarna hann med att bränna och spränga 27 kyrkor och bönehus, 11 000 bostadshus, 4 700 ladugårdar, 21 sjukhus och sjukstugor, 43 hotell och pensionat, 420 affärslokaler, 60 kommunhus, 160 skolor och 230 företag. Så gott som alla broar, vägar, kajer och ledningar förstördes helt eller delvis. I princip alla småbåtar sänktes. Av befolkningen hade drygt 30 000 lyckats fly och 48 900 tvångsevakuerades.

Först i mitten av 1950-talet var infrastrukturen i Nordnorge återuppbyggd. Omkring 17 000 personer i Nordnorge anhölls under 1945, för olika former av medlöperi med Nazityskland. I Nord Finland tog återuppbyggnaden dock inte fullt lika lång tid.

Denna bild togs i smyg på bangården i Kiruna av Eric Back från Luleå. Fotografiet visar med all tydlighet hur Tyskland transporterade tunga vapen genom Sverige. Dessa pjäser blev antagligen kustartilleri i Norge.

Åtta månader efter dödskallekompaniets transitering genom Sverige, den 22 juni 1941 invaderar Nazityskland Sovjetunionen under "Operation Barbarossa". Fem timmar efter det att operationen inletts ställer Hitler krav på Sverige att få transitera en hel tysk krigsdivision från Norge, genom Sverige, till Finland där den ska kriga mot Röda Armén. Krigsdivisionen, senare mer känd som "Engelbrechdivisionen" skulle rulla på våra järnvägar genom det neutrala Sverige. Samlingsregeringen var splittrad och oenig i frågan om man skulle yrka bifall till tyskarnas krav. Det blev en politisk kris som senare kom att kallas för "Midsommarkrisen" men statsminister Per Albin Hansson lyckades med några vita lögner och hot om kunglig abdikation, övertyga tillräckligt många att rösta ja till den tyska transiteringen, men detta under förutsättning att det hela skulle vara en engångsföreteelse.

"Engelbrechdivisionen" som rullade på svenska järnvägar sommaren 1941 var alltså den första och sista tyska trupptransporten på svensk mark. Idag vet vi att så inte var fallet. Någon ljög! Någon undanhöll sanningen. Frågan är vem, hur och varför...

"De få som visste teg"

Vilka i vår regering kände till transiteringen av "Dödskallekompaniet"? Frågan får vi nog aldrig ett korrekt svar på, vi kan bara spekulera. Att statsminister Per Albin Hansson och utrikesminister Christian Günther måste känt till transiteringen råder det inget tvivel om. Det hade varit absolut otänkbart att genomföra denna stora trupptransport av Hitlers SS-soldater med vapen utan deras godkännande. Det är också högst troligt att dessa båda herrar undanhöll all vidare information till övriga i regeringen och till självaste försvarsministern Per Edvin Sköld, finansministern Ernst Wigforss och till socialminister Gustav Möller, samtliga tre socialdemokratiska ministrar.

Förmodligen var det så att Per Albin Hansson och Christian Günther mycket väl visste att dessa tre skulle säga blankt nej till den tyska transitering. Dessa tre herrar var också, skulle det senare visa sig, vara de tre mest motsträviga till transiteringen av "Engelbrechdivisionen". När diskussionerna under "Midsommarkrisen" gick höga försvarade många ur regeringen att bifalla tyskarnas krav under förutsättning att detta enbart skulle handla om en engångseftergift. Ingen i samlingsregeringen nämnde då att dödskallekompaniet rullat genom Sverige bara 8 månader tidigare. Detta indikerar att de andra riksdagsledamöterna alltså inte kände till händelsen! Och de få som visste teg.

En tidigare aldrig publicerad bild som visar soldater ur 9. SS-infanteriregementet vid ishavskusten 1941. Flera på bilden kan alltså ha varit med om transiteringen genom Norrbotten hösten 1940. Man kan notera tundraterrängen och ”snuskburkarna”.

Vi kan därmed antaga att Per Albin Hansson och Christian Günther såg till att så få som möjligt inom regeringen i Stockholm fick kännedom om transiteringen genom Norrland. Det man inte känner till har man inget ont av. Ändå måste hundratals personer i Norrbotten vetat om den tyska trupptransiteringen! Den svenska marinen eskorterade fartyget "Isar" genom Östersjön under 5 dygn. Fartyget lade till i Luleås hamn där det av hamnpersonal lastades av och allt materiel omlastades till 65 svenska järnvägsvagnar, ägda av statliga SJ, för vidare tågtransport till Narvik. Ryktet bland media hann sannolikt inte sprida sig förrän trupptransporten redan var avklarad. Inga artiklar skrevs, inga fotografier togs. Allt kunde tystas ned. 1030 SS-soldater ur "Dödskallekompaniet" passerade så snabbt och så smidigt genom det neutrala Sverige att ingen han reagera. De kom och åkte samma dag. Sedan såg man till att allt hemligstämplades...

1980, alltså fyrtio år efter händelsen, var det några norrbottningar som tyckte det var dags att händelsen skulle uppmärksammas. Länstidningen Norrbottens-Kuriren publicerade då några vittnesmål från flera olika personer som kunde svära ed på att de sett en stor mängd tyska SS-soldater ur "Dödskallekompaniet" i Luleås hamn den 4 oktober 1940 och hur de därefter transporterats med tåg i riktning mot Kiruna. Emellertid var det inga andra medier som forskade eller ens rapporterade vidare. Sannolikt därför att inga fotografier från händelsen då hade framkommit plus att den dåvarande landshövdingen i Norrbotten, Ragnar Lassinantti och flera andra myndighetspersoner i Luleå kategoriskt förnekade all kännedom om händelsen. Lassinantti och flera av de andra tillfrågade hade roller i Luleå under krigsåren som innebar att de måste ha känt till saken. Scoopet som borde fått stora rubriker och skrivit om hela den svenska historien under krigsåren fick ingen uppståndelse. Allt rann istället ut i sanden. Men skam den som ger sig...

"De krav Hitler ställde på Sverige, var krav vi gick med på utan omsvep"

Nio år senare, 1989, läste Norrbottens-Kurirens reporter Gunnar Söderholm boken ”Per Albin och kriget” (1984) av Alf W. Johansson och upptäckte då den första meningen i en bok om SS-transiteringen från Luleå. Där stod följande:

”...regeringen gick också i början av oktober med på att en SS-bataljon på 1 000 man skickades från Luleå till Narvik...”

Detta var den enda mening, mer än så stod det inte om händelsen men detta fick Gunnar Söderholm att ta kontakt med Alf W. Johansson för att få ta del av källan, som visade sig vara en UD-sammanställning. Därmed kunde Söderholm på Norrbottens-Kuriren skriva en ny artikel, nu med UD-citat om SS-bataljonen.

Den nya artikeln bevisade att den händelse som lokala socialdemokratiska makthavare nio år tidigare kategoriskt förnekat all kännedom om, verkligen hade inträffat. Men åter igen väckte den nya artikeln om "Dödskallekompaniet" ingen större uppmärksamhet utanför Norrbotten. Allt rann åter ut i sanden...

Var det på grund av att Norrbottens-Kuriren fortfarande saknade bilder av händelsen som nyheten inte spreds, utan glömdes bort? Var det så att före internet var det ännu svårare för händelser i Norrbotten att nå riksmedierna? Eller var avslöjandet något vi inte ville kännas vid? Vi får aldrig ett heltäckande svar…

Heinrich Himmler hälsar på svenska och estlandssvenska frivilliga. Luleå-furirerna är tredje respektive fjärde soldat från höger. Den som syns bäst är tredje mannen, Karl Ågrahn, som en tid tjänstgjorde vid Totenkopfdivisionen. Nästan helt skymd av Ågrahn står Walter Nilsson, som tillsammans med Ågrahn deserterat från Lv 7 i Luleå.

...men en sak är dock säker, Sverige stod helt klart på Hitlers sida under kriget - åtminstone fram till hösten 1944, då man insåg att slaget var förlorat. Man ville att Nazityskland skulle vinna kriget och man gjorde också allt man kunde för att så skulle ske. Hitler hade tre gånger under kriget långtgående planer att angripa och ockupera även Sverige men de facto blev dessa planer aldrig satta i verket av den enkla anledningen att invasionsplanerna aldrig behövdes. De krav Hitler ställde på Sverige, var krav som statsministern Per Albin Hanson och utrikesminister Christian Günther gick med på utan omsvep.

"Idag tycker vissa de fortfarande alltid stått på rätt sida av historien"

Man tillät t.ex. 2,1 miljoner tyska soldater transporteras till och från slagfälten via de svenska järnvägarna [1]. Man tillät Hitler transportera en helt beväpnad krigsdivision "Engelbrechtdivisionen" [2] genom det ”neutrala” Sverige. Man tillät vårt svenska järnvägsnät bli ett rullande fältsjukhus [3] åt Hitlers sårade soldater. Man tillät Adolf Hitler att få ha enorma lagermagasin av krigsförnödenheter lagrade på svensk mark [4] och vi hjälpte Hitler lägga ut minor mot fienden i Östersjön [5]. Så länge vi klanderfritt exporterade järnmalm [6], vapendelar och kullager [7] till Hitlers krigsindustri var allt frid och fröjd. Sverige var de facto aldrig hotat av Hitler så länge båda parterna hade detta mycket goda och vänskapliga samarbete.

Att den svenska järnmalmen och den svenska kullagerexporten sedan var nödvändig – kanske helt avgörande- för Hitlers fortsatta krigföring hade regeringen inga betänkligheter med. All denna export fick vi sedan delvis betalt i guld [8]. Guld nazisterna stulit från judarna, något regeringen inte heller hade några betänkligheter med. Inte ens när man visste att en del av guldet var utdraget tandguld från ihjäl-gasade judar från koncentrationslägren. Tandguld som än idag utgör en del av vår guldreserv...

Listan kan göras lång på de vänskapsband som knöts mellan Nazityskland och

Vissa partier anser fortfarande de stod på helt rätt sida av historien när de först hjälpte massmördaren Adolf Hitler och senare kommunistdiktatorn Josef Stalin under kriget.

Sverige, före och under kriget. Faktum är att Sverige i största hemlighet, och olagligt enligt internationella fredsavtal, tillverkade och exporterade såväl stridsflygplan [9] som stridsvagnar [10] för att hjälpa Hitler bygga upp sin krigsmakt redan innan krigsutbrottet 1939. En vänskaplig handel som skapades under tidigt 30-tal och som varade fram till krigslyckan vände hösten 1944. Då började ett snabbt och effektivt arbete att sopa igen spåren efter alla nazisamarbeten. En del vet vi, annat kommer förbi hemlighetsstämplat och annat börja så sakta komma fram i ljuset. Men inte ens när skandaler som med "Dödskallekompaniet" avslöjas reagerar vi med bestörtning. Istället skyller vi på "tidsandan" eller att "det var ju för så länge sedan" eller så skyller vi allt på "samlingsregeringen" vilket innebär att allt var något annat partis fel! Det sovande folket kan inte vakna och skulle vi vakna vägrar vi ändå erkänna sanningen.

Efter kriget uppmanade vår egen landsfader Per Albin Hansson oss att inte rota i vårt förflutna. Varför fick vi inte få rota i vårt förflutna? Fanns där något vi inte borde få veta? Något någon ville dölja? Vi skulle tro att "Engelbrechdivisionen" var den första och enda krigsdivisionen som rullat genom Sverige under kriget. Idag vet vi att detta var en stor lögn, så vad mer kan dessa makthavare undanhållit sina egen medborgare? Vad mer kan ligga under hemligstämpel? Efter kriget följde vi Per Albin Hanssons uppmaning att inte rota i vårt förflutna. Vi blundade och teg, för vi ville inget veta. För det man inte vet har man inget ont av, så vi valde att hellre leva i en vit lögn än erkänna vår rödbruna sanning...

// Anders Johansson.

Källa & Lästips:

”Tyskar och allierade i Sverige” (2011) av Lars Gyllenhaal.

”Thule” (2008) av Martin Månsson och Charles Trang.

“Soldiers of Destruction” (1990) av Charles W Sydnor.

”Slaget om Nordkalotten” (2001) av Lars Gyllenhaal.

”Att bo granne med ondskan” (2011) av Klas Åmark.

”Hitlers SS och Gestapo” (1967) av Heinz Höhnes.

”Per Albin och kriget” (1984) av Alf W Johansson.

”Soldat i Waffen-SS” (2004) av Johann Voss.

”SS-Totenkopf” (2011) av Rupert Butler.

“The SS” (2004) av Robert Lewis Koehl.