Atombomben

1081ce_e66ac823026f4be4b5b6ea84e39e1310_

Sammanfattning av anläggningarna inom det svenska kärnvapenprogrammet:

(se även bildgalleri längre ner)

NAUSTA (Testområde)

Nusta är namnet på Sveriges största testområde för militära ändamål och ligger ganska mitt i Lappland , sex vägmil söder om Jokkmokk. Det hemliga testområdet är lika stort som Blekinge och det var just här Sveriges första atombomb skulle detonera sommaren 1963. Redan 1956 provsprängdes en 30 ton bonylbomb under projekt "Sirius", och 1957 sprängdes en bomb med 36 ton bonyl under projekt "Vega". Dessa var (och är) de kraftigaste sprängladdningarna som detonerat i Sverige.

Meningen var att testa luftstötvågsverkan, genom att ställa ut bland annat flygplan, stridsvagnar elektronik och levande djur på olika avstånd från laddningen i terrängen. Efter provsprängningarna av Sirius och Vega fylldes kratern som skapats med vatten och blev en rund liten sjö på 45 meter i diameter som fått namnet Foajaure (en sammansättning av FOA och det samiska ordet för sjö; jaure)

Sveriges första rymdraket (senare kallad "Plutnik") avfyrades från Nausta fyra år senare, 14 augusti 1961. Raketuppskjutningen lyckades, dock misslyckades det vetenskapliga experimentet och raketen återfanns aldrig men Sverige hade tagit sitt första steg ut i rymden. Området runt Nausta är fortfarande avlyst då det ingår i Robotförsöksplats Norrland, RFN och används av försvaret för skarpa prov med luftburna och markbaserade robotar. Raketuppskjutningar görs dock idag på raketbasen Esrange, 45 kilometer öster om Kiruna. (se mer bilder från Nausta i bildgalleriet längre ner)

LJUNGAVERK (Tungvatten fabrik)

En försöksanläggning för framställning av tungt vatten byggs intill uranfabriken i Kvarntorp. Där skiljs det tunga vattnet ur vanligt vatten med hjälp av upprepad hydrolys, där den tyngre molekylen reagerar långsammare och blir kvar i vätskeform. Enligt planerna ska en större tungvattenfabrik anläggas i Ljungaverk, men planerna blir aldrig verklighet. I Ljungaverk fanns redan en tungvattenfabrik (LÄNK) under kriget men den plockades ner och skrotades innan kärnvapenprogrammet startades.

I väntan på eget vatten importerar Sverige tills vidare tungt vatten från Norsk Hydro. Kontakterna med Norge är goda vid den här tiden, och det norska vattnet är inte förknippat med några restriktioner. Det hjälper till att den norske försvarsministern och tidigare motståndsmannen, Jens Hauge, har goda förbindelser med den svenska militären, och att Marcus Wallenberg sitter i styrelsen för Norsk Hydro som äger tungvattenfabriken i Rjukan.

KVARNTORP (Uranutvinning)

Sverige har bland världens största fyndigheter av uran, kanske den allra största i västvärlden. De uranhaltiga skiffrarna finns i Närke, i Östergötland och runt Billingen och Falbygden. Ett utvinningsverk för uran byggs under 1950-talets början i Kvarntorp i Närke, som ligger i ett område med rikliga tillgångar av alunskiffer, kalksten samt sandsten och uranextraktionsverket nådde snabbt upp till sin avsedda produktionskapacitet. 1953 kunde fabriken producera fem ton uran om året. Kvarntorp . Under perioden 1941–1965 drevs här även en anläggning för brytning och pyrolys av skifferförekomsterna.

Detta utfördes av företaget Svenska Skifferolje AB. En försöksanläggning för framställning av tungt vatten byggs intill uranfabriken i Kvarntorp. Där skiljs det tunga vattnet ur vanligt vatten med hjälp av upprepad hydrolys, där den tyngre molekylen reagerar långsammare och blir kvar i vätskeform.

URSVIK (Atombombsfabriken)

Redan 1937 byggdes laboratorier i Ursvik, nordväst om Stockholm för den då nybildade myndigheten Försvarsväsendets kemiska anstalt (FKA) Myndigheten ombildades 1945 till Försvarets Forskningsanstalt (FOA) och 2001 till Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) som dock flyttade från området 2005. Här i Ursvik skulle delarna monteras ihop till en färdig atombomb helt enligt bombmakarnas tidsplaner från 1958.

Det första plutoniet till Ursviks atombombsfabrik kom 1962, därefter ska mellan ett halvt och ett kilo plutonium levereras från Ågesta varje vecka, och 1963 ska det finnas tio kilo färdigt plutonium till den första bombprototypen. Vid FOAs anläggningar i Ursvik och i Grindsjön är nu allt färdigt för att man ska kunna montera ihop färdiga atombomber. Det enda som återstår är ett politiskt beslut och knappt tio kilo plutonium.

Den hemliga atombombsforskningen har gjort FOA-forskarna duktiga på teoretiska beräkningar, simuleringar och modellprov. Bombmakarna är så

360_F_135386515_HRG78W6warcw1xpKHGgwOWche9S4lFut_edited_edited.jpg

säkra på sin konstruktion att de är beredda att gå direkt till produktion, utan att provspränga en riktig bomb i Nausta.

I Ursvik förvaras fortfarande ett knappt kilo vapenplutonium. Några hekto av det användes vid en serie avslutande experiment i februari 1972 då tio skalenliga modeller av riktiga kärnladdningar provsprängdes för att man ska kunna göra de sista detaljerade studierna på hur plutoniumsfären beter sig när den imploderar och komprimeras. Merparten av det svenska plutoniet skickades därefter till Storbritannien, men en liten del finns fortfarande kvar i Sverige. Dock inte tillräckligt för en atombomb. Vid sidan om Vega-smällen 1957 i Nausta är sprängförsöken i Sundbyberg 1972 det närmaste en riktig atombomb Sverige har kommit.

KTH/ STOCKHOLM (Forskningsreaktor/ R1)

Sveriges första kärnreaktor -R1- startas klockan 18.59 den 13 juli 1954, trettio meter ner i urberget rakt under Q-husen på Drottning Kristinas väg på Kungliga Tekniska Högskolan (KTH) i Stockholm. Den är då laddad med tre ton franskt, metalliskt uran och fem ton tungt vatten från Norge.

Trots att reaktorn enbart körs för att maximera produktionen av vapenmateriel, ger den bara ett halvt gram plutonium om dagen. Det räcker inte till några atombomber, men väl till de första trevande experimenten. På KTH görs kärnfysikaliska experiment med plutonium. Bland annat används en stor van der Graaff-generator för att mäta plutoniumkärnornas tvärsnitt, vilket är ett viktigt mått på sannolikheten för en kärnreaktion.

Tidigt inser man att de första uppskattningarna, att det krävs femtio kilo plutonium per laddning, är fel. Det räcker med sex kilo per bomb, vilket lättar trycket på den kritiska plutoniumframställningen. Efter driftstoppet 1970

fördes bränslet om cirka 4,8 ton till Studsvik där det mellanlagrats fram till

2007 då bränslet transporterades till Sellafield (UK) för upparbetning i Magnox-anläggningen.

Slutprodukten från upparbetningen transporterades tillbaka till Sverige 2009 för att slutförvaras tillsammans med övrigt svenskt kärnavfall. Den underjordiska reaktorhallen är idag en blandning mellan museum, kulturhus, studio, lab mm. Den är bland annat en arena för opera, dans, hackathons och teater. Så här i efterhand kan man fundera över lämpligheten att anlägga en testreaktor för kärnenergi mitt i centrala Stockholm...

STUDSVIK (Reaktorforskning/ R2 / Plutoniumframställning)

Efter den första forskningsreaktorn R1 under KTH i Stockholm byggs en större reaktortest-anläggning i Studsvik, tre mil öster om Nyköping, nio mil sydväst om Stockholm. Reaktorn R2 startades 4 maj 1960 klockan 03:54, hade då kostat omkring 32 miljoner kronor. I Studsvik gjordes experiment där atomernas sammansättning undersöktes för att kunna förutse hur en atomexplosion skulle gå till, så kallad spektralanalys. och bränsletester genomfördes som syftade till att förbereda plutoniumtillverkningen i Marvikenreaktorn. Regeringen var pådrivande i forskningen om en bomb och flera forskningsreaktorer byggdes ute i Studsvik.

I R2 gjordes tester som visade hur hårt ett stort kärnkraftverk kunde köras. Verksamheten i Studsvik kom att bli världsledande på att testa kraftreaktorbränsle. Bränsle testades, material provades och medicinska isotoper producerades. Utöver R2 byggdes bland annat den lilla R2-0 i samma bassäng samt även de mindre testreaktorerna R-0, FR-0, Zebra (Zero Energy Bare Reactor Assembly) och KRITZ (en ombyggd Zebra) som var en

nolleffektsreaktor modererad med lättvatten. Alla de mindre testreaktorerna avvecklades och revs i början på 1980-talet.

Under en period fanns alltså sammanlagt sex (!) olika forskningsreaktorer på ett område stort som en fotbollsplan. 1963 arbetade över 800 personer i Studsvik och 1975 över ettusen. Studvik var mer framgångsrik i framställningen av plutonium än de två nästkommande reaktoranläggningarna R3 och R4. Hur mycket plutonium som faktiskt framställdes finns inga officiella uppgifter om men i mars 2012 överlämnade Studsvik, efter över 40 års förvaring, över tre kilo plutonium för leverans till USA som skeppades från Wallhamn på Tjörn över Atlanten under största hemlighetsmakeri i ett hittills hemligt samarbete med USA. Transporten över Atlanten skedde i ett brittiskt specialfartyg och i USA kommer det att placeras i en särskild anläggning i delstaten South Carolina. R2 och R2-0 var i regelbunden drift ända fram till den slutliga avstängningen den 16 juni 2005 och reaktorn är nu avställd och avveckling förbereds. Reaktorerna revs 2015.

ÅGESTA (Plutoniumframställning/ R3 -"Adam")

Ågestaverket ligger cirka fyra kilometer söder om Farsta var Sveriges första kommersiella kärnkraftverk och den tredje reaktorn i Sverige, därför även kallat kallat "R3" eller "Adam". Ågestaverket var unikt på flera vis. Det var bland de första kärnkraftverken i världen som drevs med oanrikat uran som bränsle och tungt vatten som moderator.

Det var en tryckvattenreaktor med tungt vatten som moderator, med naturligt uran som bränsle. Merparten av Ågestaverket ligger insprängt i urberget under jord . Att Ågesta var en civil kärnkraftanläggning är bara delvis sant. I första hand, och i största hemlighet, var den primära uppgiften att framställa plutonium till FOAs atombombsfabrik i Ursvik. Mellan ett halvt och ett kilo plutonium skulle levereras från Ågesta varje vecka och totalt skulle R3 producera 30 kilo vapenplutoniumtill den första bombprototypen. Ändå producerar R3 långt ifrån så mycket plutonium som behövdes. Det räckte bara till ett par, tre laddningar, men inte till det hundratal som planeras.

Ågestaverken blev som plutoniumfabrik ett fiasko men är idag själva symbolen för svensk kärnkraft och det svenska atombombsprojektet, kanske tack vare det karaktäristisk trattformade kyltornet i betong som ligger högt upp på ett berg och är som ett landmärke för hela anläggningen. Från startskott 1957 till driftstart tog det sju år. Reaktorn var sedan i drift från 1963 till 1974 men sedan hade det spelat ut sin roll som utvecklingsanläggning – Ringhals 1 skulle tas i drift 1975. Fram till 2018 var området ett övningsfält för Stockholms brandförsvar och under 2020 påbörjas den slutliga nedmonteringen och rivningen av Sveriges första kärnkraftverk och plutoniumfabrik.

MARVIKEN (Plutoniumframställning/ R4 -"Eva")

FOA och Atomenergi planerar 1957 att bygga en eller två rent militära reaktorer med enda syfte; att producera vapenplutonium för en atombomb, men projekten rinner ut i sanden. Istället vänds blickarna mot Marviken, en civil tungvattenreaktor som Vattenfall vill bygga på Vikbolandet utanför Norrköping. Marviken ska bli flaggskeppet i kärnvapenprojektet. Den präglas redan från början av bombmakarnas intressen. Konstruktionen anpassas för att maximera utbytet av plutonium.

Ändringarna ska öka utbytet av vapenplutonium och garanterar kontinuerliga leveranser till bombfabriken, vilket skulle ge Marviken kapacitet att förse bombmakarna med 80 kilo vapenplutonium om året, vilket räcker för den planerade årsproduktionen av tio kärnladdningar. Forskare, tekniker och politiker hade en ohämmad tilltro till den nya tekniken. Atomkraften signalerade en ny tid, en helt ny era av oändliga möjligheter. De två reaktorerna i Ågesta och Marviken fick namn efter mänsklighetens upphov – de döptes till Adam och Eva.

Men Marviken blir inget flaggskepp, det blir en mardröm! 1962 ändras reaktorplanen från en tryckvattenreaktor till en kokarreaktor vilket gör att den bara kan köras med låganrikat uran från USA vilket i sin tur leder till inspektionstvång. Det blev svårt att hålla plutoniumframställningen hemlig och ombyggnaden innebar kraftiga förseningar. Genom sin förändrade konstruktion blev Marviken alltför komplicerad med åtföljande risker för kostnadsstegringar, förseningar och driftproblem. Marviken var alltså anläggningen som skulle förse Sverige med all den plutonium man behövde, men Marviken blir istället Vattenfalls största ekonomiska och tekniska fiasko, och kärnreaktorn tas aldrig i drift. Man tvingas till slut fokusera på den civila delen att över huvud taget få igång anläggningen vilket ställer den militära delen med plutoniumframställning åt sidan., men man får aldrig igång reaktorn. Istället blir Marviken världens första oljeeldade kärnkraftverk från 1970 tills det avvecklades 2009. Tio år senare, 2019 påbörjades rivningen av anläggningen då området nu ska bli bostadsområde.

SANNÄS (Upparbetningsanläggning/ Plutoniumfabrik)

Man hade börjat framställa plutonium till atombomberna i mindre mängder hos FOA i Ursvik och Atomenergi i Studsvik, men en större anläggning planeras i Sannäs i Tanums kommun på västkusten, så långt från Sovjet som möjligt. Att skaffa fram pengar till markköp och i övrigt planera för plutonium-fabriken i Sannäs skedde i direkt strid mot riksdagsbeslutet 1959. Fabriken var tänkt att ligga i ett omfattande bunkersystem djupt ner i granitberget.

Den kärnkemiska processen att extrahera vapenplutonium ur reaktoravfall är omfattande och kräver flera radioaktiva och giftiga steg, bland annat med olika syror, emulsioner och lösningsmedel. Bland annat har kravet på hög plutoniumproduktion lett till en onödigt komplicerad och dyr konstruktion. Ska man få vapenplutonium måste de använda bränslestavarna från reaktorn upparbetas. Men planerna på Sannäs skrinläggs 1970. Den främsta orsaken till att Sannäs inte byggdes var att det visade sig att anläggningen måste dimensioneras för en mycket stor drift för att bli ekonomisk lönsam.

Av den anledningen skulle upparbetningsanläggningen stå färdig först under 1970-talet men när dessutom en marknad för upparbetningstjänster började växa fram internationellt, försvann behovet för en svensk anläggning. (LÄNK)

RANSTAD (Uranutvinning)

1956 års beslut om den framtida kärnenergipolitiken innebar att Sverige skulle nå självförsörjning beträffande uran, tungt vatten och plutonium. När det gäller uranproduktionen hade AtomEnergis försöksanläggning i Kvarntorp visat att detta kunde ske i industriell skala. År 1957 beslutades att AtomEnergi skulle uppföra ett större uranverk med en kapacitet av 120 ton per år. Uranverket skulle förläggas i Ranstad på Billingen där den totala fyndigheten bedömdes till ca 300 000 ton. Men mot bakgrund av att USA drastiskt sänkte kostnaderna för uran i slutet av 1950- talet hamnade frågan i ett nytt ljus. En utredning gjordes 1959 om hur uranfrågan bäst borde hanteras.

Utredningen gjordes av Delegationen För Atomenergifrågor (DFA) som kom fram till att framställningskostnaden för inhemsk produktion av uran skulle bli 70% högre än om naturligt uran importerades från USA. Majoriteten i DFA gick dock på linjen att Ranstadsprojektet skulle genomföras med hänsyn till självförsörjningsaspekten. 1965 var anläggningsarbetena klara. Men förutsättningarna för ”den svenska linjen” hade nu radikalt förändrats.

Industrins satsningar på lättvattenreaktorer och det faktum att priset på anrikat uran hade sjunkit ytterligare, hade i praktiken stängt dörren för en inhemsk utvinning av naturligt uran. De omfattande planerna på att göra Ranstad till en betydande uranleverantör rann ut i sanden. Driften kom dock att fortsätta under 1970-talet i och med att Boliden och LKAB köpte in sig i uranverket. Deras intresse var att kombinera uranframställning med andra brytvärda metaller som exempelvis vanadin och molybden. Vid Ranstadsverket framställdes sammanlagt 213 ton uran.

GRINDSJÖN (Bombfabriken)

De praktiska proven görs vid FOAs försöksstation vid Grindsjön på Södertörn, 30 minuter öster om Södertälje, en timme söder om Stockholm, där den hemliga militära verksamheten startade redan 1941. Grindsjön låg nära tätort med goda kommunikationer och samtidigt avsides ute på landsbygd med ett stort testområde. Här bedrevs forskning om bland annat pansarbrytande

vapen, riktad sprängverkan och raketmotorer.

1959 byggs FOA:s anläggning ut för att kärnvapendelar ska kunna tillverkas, vilket gjordes som ett led i hemlig svensk militärforskning. Det var här de fysiska och mekaniska delarna till atombomberna tillverkades bland annat testas de spränglinser som pressar ihop plutoniumsfären till en överkritisk kula. Effekten studeras med en egenutvecklad, unik röntgenkamera där man kan följa kompressionen i detalj med hög tidsupplösning. Bland annat försöker man öka densiteten hos plutoniumet med högt tryck för att minska den kritiska massan och därmed minimera behovet av vapenplutonium.

Redan i slutet av 1950-talet har bombmakarna tillräckligt mycket kunskap för att tillverka en primitiv atombomb och 1965 är konstruktionsarbetet på en avancerad laddning klart, prototyperna till delarna finns på plats och bombmakarna har tränat på sitt hantverk. Sydväst om Grindsjön ligger ett 7,5 km² stort militärt skjutfält som är ett försöks- och testområde som idag går under namnet "Grindsjöns Forskningscentrum".

Ågestaverken

Nausta testområde.

Ågestaverken

1/88

BILDGALLERI:

Lise Meitner. 1:54)

Plutoniumfabriken R3/ Adam. (6:07)

Den svenska atombomben. (13:3)

En kortfilm om kärnvapen (1:26)

Alla kärnvapensprängningar (14:23)

Storleken av olika explosioner (3:58)

De största misslyckandena. (6:05)

VIDEO:

Den kraftigaste detonationen i världen var den 50 megaton ryska vätebomben "Tsar" som sprängdes över Severnyjön i Norra Ishavet. Den 26 ton tunga bomben detonerade den 30 oktaboer 1961 på 4000 meters höjd och eldsvampen nådde 6,5 mil upp i atmosfären och var 4 mil bred. Detonationen gav tredje gradens brännskador på 10 mils avstånd och var synlig 100 mil bort. Tryckvågen förstörde orten Severnyj vid Matotsjkin Sjar. Fönsterrutor krossades 900 km bort och detonationen kändes och sågs i Finland och norra Sverige. De seismiska vågor som bildades var mätbara även efter sitt

tredje varv runt jordklotet. Tsarbomben är den kraftigaste

TSAR

detonationen hittills i mänsklighetens historia. Den största kärnvapenladdning som har testats av USA var "Castle Bravo" som hade en spräng-verkan på 15 megaton. Först 2020 offentliggjorde Ryssland tidigare hemligstämplat bild- och filmmaterial från provsprängningen av Tsarbomben.

TIDSLINJE:

1945 Försvarets forskningsanstalt, FOA, bildas.
1947 AB Atomenergi startas för att utveckla civil kärnkraft.
1951 FOA och Atomenergi samordnar sina civila och militära verksamheter inom kärnenergiområdet.
1953 FOA formulerar ett kärnvapenprogram som omfattar produktion av tio atombombsladdningar.
1954 Uranutvinning startas i Kvarntorp, Närke. Reaktorn under KTH i Stockholm börjar producera plutonium.
1955 Atomenergiutredningen föreslår ett helsvenskt kärnenergiprogram.
1956 Riksdagen beslutar om "Den svenska linjen"och att bygga Ågesta. "Sirius" detoneras i Nausta för att simulera en atombomb.
1957 ÖB vill tillverka atombomber och FOA köper plutonium till atombombsprojektet. Sprängladdningarna "Vega" detoneras i Nausta.
1958 FOA påbörjar bygget av plutoniumlaboratoriet i Ursvik och av Ågestareaktorn för plutoniumproduktion.
1959 FOAs anläggning i Grindsjön byggs ut för tillverkning av kärnvapendelar. Sverige förfogar nu över drygt fem kilo plutonium.
1963 Provsprängning av en färdig atombomb planeras i Nausta. Bombkomponenter för detta tillverkas.
1965 Sverige står berett att inom sex månader kunna montera ihop sin första atombomb, och därefter ytterligare två.
1966 Kostnaderna skjuter i höjden. Militären ifrågasätter nyttan av kärnvapen.
1968 Riksdagen beslutar att flygvapnet ska ha högre prioritet och att nationell kärnvapenproduktion ska slopas.
1969 Kärnvapenförberedelserna vid FOA och Atomenergi avvecklas. Ågestas plutonium skeppas utomlands.
1972 Kärnvapenprogrammet avslutas. Plutonium provsprängs med vanligt sprängmedel.
1985 Avslöjas Sveriges planer på den blågula atombomb som Socialdemokraterna under 35 års tid förnekat.
1993 Dagens Nyheter avslöjar att flera allvarliga olyckor ägt rum i bl.a. Ågestaverken under 60-talet
2011 Avslöjas att tjogtal personer vid Chalmers fortfarande studerar teoretisk kärnvapenforskning. Syftet okänt.
2012 Tre kilo plutonium skeppas från Studsvik till USA under största sekretess.
2020 Anläggningarna i Marviken och Ågesta börjar rivas. En dokumentärfilm om den svenska atombomben visas på TV4.

Olyckorna

OLYCKORNA:

Minst två allvarliga incidenter ägde rum med testreaktorerna under det svenska atombombsprojektet, båda i Ågesta. I början av 1968 upptäcktes kapslingsskador på ett par bränslepatroner och en stigande aktivitet i reaktorvattnet. Kombinerat med onormala temperaturdifferenser över vissa patroner snabbstoppades reaktorn den 10 mars 1968. Skadorna vara omfattande och delar av bränsleelementen hade fallit ner till reaktortankens botten och delvis även kommit ut i huvudkylkretsarna. Den 1 maj 1969 inträffade nästa stora läckage som gav upphov till en översvämning som slog ut en del av sekundärkretsens säkerhetssystem.

När värmebehovet i fjärrvärmenätet understeg kondensoreffekten, kördes överskottsvärme ut i kyltorn placerade på berget ovanför anläggningen. Rören dit var långa och höjdskillnaden resulterade i ett stort statiskt tryck. Vid ett pumpskifte uppstod en tryckstöt som slog sönder en backventil. Läckage uppstod ute i turbinanläggningen och 400 kubikmeter vatten störtade ner från ett kyltorn 30 meter ovanför. Reaktorn stoppades manuellt från kontrollrummet sedan olika stängningsfunktioner av ventiler utlösts på grund av översvämningen.

En följd av haveriet var att cirka 500 liter tungt vatten läckte ut genom otäta backventiler. Haveriet visade att det var svårt att helt förebygga händelser av det inträffade slaget. Händelsen visade på brister i konstruktionen och hur olika strukturer, system och komponenter skall placeras i höjdled. Ågestareaktorn gjorde även ett större varmvattenutsläpp till sjön Magelungen som orsakades av ett läckage i en kulvert.

Först den 13 april 1993 publicerade Dagens Nyheter en artikel om utsläppet men än idag vet vi inte den exakta omfattningen av olyckorna. Det har med all sannolikhet skett såväl fler som allvarligare olyckor och utsläpp i samband med kärnforskningen vi inte vet, och aldrig får reda på...

Ansvariga

DE ANSVARIGA:

Mäktiga män stod bakom de svenska bombmakarna. Vid sidan av militären och delar av näringslivet, knöt de ledande socialdemokratiska politikerna en rad framstående forskare och tekniker till atombombsprogrammet, däribland fem nobelpristagare.

Niels Bohr

Dansk atomfysiker som fick Nobelpris 1922 för sin modell av atomens uppbyggnad, bidrog med kunskap om kärnklyvning. Ledde under kriget institutionen för teoretisk fysik vid Köpenhamns universitet. Flydde från nazisterna först till Sverige, sedan via England till USA. Där hjälpte han amerikanerna att utveckla atombomben. Var god vän och rådgivare till Tage Erlander.

Manne Siegbahn

Svensk professor i experimentell fysik som fick Nobelpris för röntgenspektroskopi 1924, bidrog med grundläggande kärnkemi och kärnfysik. Arbetade i Lund och Uppsala med att utveckla utrustning för noggrann mätning av atomernas energinivåer. Ledamot i Atomkommittén som bildades 1945 för att planera den svenska forskningen på kärnenergi. Kommittén formulerade också "Den svenska linjen", med självförsörjande kärnbränslecykel.

Glenn Seaborg (Sjöberg)

Amerikansk kärnkemist med svenska rötter som fick Nobelpris för transuranernas kemi 1951, hjälpte till att framställa vapenplutonium. Utvecklade Purex-processen för kemisk raffinering av vapenplutonium åt det amerikanska atombombsprogrammet.

Hannes Alfvén

Svensk plasmafysiker som fick Nobelpris 1970 för teorier kring magnet hydrodynamik, bidrog med kunskaper om tillståndet vid en kärnreaktion. Var under kriget professor i elektromagnetisk teori och elektrisk mätteknik vid KTH i Stockholm. Arbetade senare med elektronik och plasmafysik. Ledamot i Atomkommittén.

The (Theodor) Svedberg

Fick Nobelpris 1926 för utvecklingen av sin ultracentrifug för analytisk kemi. Var professor i fysikalisk kemi och kärnkemi vid Uppsala universitet. Bidrog med kunskaper om bland annat isotopseparation. Ledamot i Atomkommittén.

Torsten Gustafson

Svensk matematiker och fysiker. Arbetade före kriget med strömningsmekanik och aerodynamik, men ägnade sig senare åt kärnfysik och satt med i Cerns styrelse. Var vetenskaplig rådgivare åt Tage Erlander. Ledamot i Atomkommittén och utredde bland annat vätebomber.

Sigvard Eklund

Kärnfysiker på KTH och Nobelinstitutet för Fysik, var nyckelfiguren inom kärnenergiforskningen i Sverige. Arbetade först vid Foa och senare vid AB Atomenergi. Hade som uppgift att samordna de civila och militära kärnforskningsprogrammen.

Torsten Magnusson

Fysiker som studerat röntgenspektroskopi hos Manne Siegbahn i Uppsala. Blev avdelningschef vid FOA från starten 1945, och ledde där det huvudsakliga utvecklingsarbetet av den svenska atombomben. Blev generaldirektör för FOA.

Tage Erlander

Socialdemokratisk statsminister. Vill hålla alla dörrar öppna för ett eventuellt beslut att anskaffa svenska atomvapen. Regeringen är splittrad och Erlander tvingas gå en balansgång. Förordar en komplett inhemsk bränslecykel.

Olof Palme

Socialdemokraternas partisekreterare Olof Palme som har hand om "atomeriet", som Erlander uttryckt det. Skriver en rapport där han förordar fortsatt handlingsfrihet. Skjuter upp beslutet att skaffa atombomber, men föreslår fortsatt utvidgad "skyddsforskning" dvs forskning i hemlighet.

Sven Andersson

Svensk försvarsminister i Erlanders socialdemokratiska regeringen, och enligt uppgift en av de varmaste anhängarna av den svenska atombomben.

Nils Swedlund (Stora bullret)

Överbefälhavare (1951-61). Stark anhängare av kärnvapen. Såg dem som nödvändiga för det svenska försvaret. Jobbade hårt för att övertyga regeringen om nödvändigheten

Torsten Rapp

Tog över som ÖB 1961 efter Swedlund. Gammal flygare. Var inte lika aggressiv i kraven på kärnvapen, även om frågan alltjämt fanns med i underlaget till försvarsanslagen.

Per Edvin Sköld

Tidigare socialdemokratisk försvarsminister 1938–1945 var en av många socialister som uttryckte ett starkt stöd för att Sverige skulle bli en kärnvapennation.